Gammal i verkligheten

Lars är 80 år och har svår reumatism. Trots specialistbehandling vid det stora universitets sjukhus blir han allt sämre, fötterna svullnar och han har svårt att gå. Grannen med samma diagnos kollar upp biverkningarna av medicinen. Jo, svullnader kan vara en biverkning. Grannen kontakter reumatologen och får till svar att Lars genast ska avbryta medicineringen och han får en akut tid två dagar senare. Läkaren konstaterar att fötterna är svullna. Lars undrar nu om han kan få nått vätskedrivande och får till svar:
”Nej, det kan jag inte skriva ut det får du vända dig till vårdcentralen och få ett recept på.”
Hon rekommenderar honom en stödstrumpa för att få vätskan att stanna längre upp i kroppen, utan att informera om vad man kan få tag i en sådan.
Lars ringer vårdcentralen för att få en tid för att få vätskedrivande. Några dagar tidigare var han där för en annan åkomma och då hade doktorn ju sett hans svullna fötter, men eftersom det var reumatologens sak hade han då inga förslag på åtgärder, men han får nu ett recept och information om att han kan få en stödstrumpa på vårdcentralen av distriktssköterskan. Dagen därpå åker han dit och får sin strumpa. Eftersom han inte har kraft i händerna så hjälper distriktssköterskan honom på med strumpan. På kvällen är han ensam och då tar det honom en och en halv timma att få av strumpan. Benet svullnar och Lars tänker (KAN) inte använda den mer!